sandriine

Jag blri äcklad av mig själv. Nu är det inte rätt tillfälle att säga så när det är Outsiders på tvn. Detta avsnitt handlar om människor som inte kan gå ut utan att sitta och sminka sig i sex timmar.
Men iaf. Jag blir verkligen äcklad, för att min hy har blivit så blek och glåmig. När jag kom ut ut duschen häromdagen  häll jag på att bryta ihop. När jag fick höra att U hade liknat min hy vid en porslinsdocka rasade min värld.
Jag har alltid varit flickan med solkysst hy, året runt. Men nu efter nian har den blivit jätteblek och äcklig. När jag ser M, I eller F som solar solarium regelbundet får jag abstines. På allvar. Jag har inte solat solarium sedan skolavslutningen i nian. Och jag har lovat mig själv att jag ska få en "riktig" bränna i år, eftersom  jag ska till Corsika snart. Det är riktigt svårt. Jag tycker det är såjävla snyggt med en lätt solbrun hy, och hatar det här.

Nä, fyfan vilket tråkigt inlägg. Men jga var tvungen att skriva av mig.

Jag råkar av misstag möta min spegelbild. Jag blir äcklad, av den numera ojämna, nästan genomskinliga, bleka huden i ansiktet. De torra läpparna, tröttheten som satt sina spår under ögonen. Hela ansiktet ser nästan dött ut. Utom ögonen. Ögonen, som jag en gång var stolta över, ser dimmiga ut. Tittar man noga ser man allt, all stress, ilska, sorg och besvikelse. Håret är matt och ostyrigt. Jag backar ett par steg och granskar spegelbilden som borde vara min. Huden på armarna är tunn och kall, och naglarna ovårdade. Magen och låren har blivit mycket större. Ryggen är inte lika rak som den brukar, den orkar antagligen inte längre. Vänder mig åt ett annat håll, jag vill inte se den bild jag nyss har mött. Jag undrar när jag kommer känna igen min spegelbild igen, när jag kommer bli den pigga och fräsha spegelbild jag brukade vara.
Jag börjar ge upp.

Jag hatar den frågan. Eller inte själva frågan, utan när man måste svara.
Jag ljuger inte, det är inte min grej. Men tack vare den här jävla frågan gör jag det, flera gånger om dagen.
Och nu vill jag inte ha en massa kommentarer av mina underbara vänner som skriver att jag prata med dem om allt. För det vet jag att ni tror. Men jag kan inte, okej?

Jag kan inte.


Kyssar!

Vanessa har lagat middag till familjen. Trerätters. Efter varmrätten ställer lägger jag upp besticken på tallriken, en första ansats till att gå och lägga in det i diskmaskinen. Pappa ställer sin tallrik ovanpå min, jag jag säger lugnt med med lite ironi i rösten "Jaha, tack för att du ställer tallriken ovanpå min. Igen." Pappa vet nämligen att jag hatar när han gör så eftersom det blir mycket svårare att balansera allt om det inte ligger jämt (jobbar ni som servitris förstår ni garanterat.) Han ignorerar mig totalt och ställer soppskålen ovanpå oxå.

Jag blir arg och börjar lägga över alla bestick på den översta tallriken. Jag är inte försiktig, det skramlar. Jag skulle ha varit försiktig, det vet jag. Men jag orkar inte alltid smyga runt honom, som på tå. Han blir flygförbannad och börjar skrika och tar allt ur händerna på mig. Han lägger in allt i diskmaskinen samtidigt som han predikar om att jag måste ändra attityd, att han inte gör på mitt beteende. Jag börjar se suddigt. Jag gör mitt bästa. Alltid. Jag försöker hänga med i skolan, festar sällan och dricker aldrig. Försöker vara artig och tala med ett någorlunda vårdat språk. Hjälper till hemma och leker med lillasyster. Det hjälper inte, det hjälper tydligen inte. Jag uppfattar orden överlägsen, snobbiga och bestämma allt genom Célines hjärtskärande gråt. Céline hatar när vi bråkar. Mamma försöker påpeka att det inte var detta det handlade om, men pappa vrålar åt henen att hon inte ska lägga sig i.

Jag vill gå. Jag sitter kvar, vet att det blir värre om jag flyttar på mig. Jag stirrar på fantaflaskan som står brevid mig, pappa dricker sin espresso. Men skulle kunna ta på hatet mellan oss. Mina kinder är våta och jag kommer på mig själv med att sitta och nypa mig i armen. Så att jag ska sitta still. Det går sådär. Céline har gått från bordet för att ge gosedjuren mat. Hon tittar åt mitt håll, ser att jag är ledsen. Jag vill le åt henne, men jag kan inte. Hon frågar vad som är fel. Mamma svarar att jag är ledsen för att pappa blev arg. Hon anar inte.

Jag ber om att få gå från bordet och går upp i badrummet. Kollar mig i spegeln. Jag ser hemsk ut. Kollar på min handled som är svullen och röd efter mina nyp. Faller jag tillbaka är det ditt fel, tänker jag. Jag vill fly. Jag vet att det inte går, jag har ingenstans att ta vägen. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara av det här, jag gör verkligen mitt bästa för att han ska tycka om mig. Det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag har slut på idéer. Det spelar ingen roll hur bra betyg jag fått, eller hur mycket beröm. Det är i alla fall inte tillräckligt bra.

Nu är det sportlov, och både jag och pappa kommer vara hemma hela lovet. Hurra.


♥

Jag inbillar mig själv att jag har ganska bra självförtroende. Det har jag inte, kom jag fram till nyss.
Det hela började med utvecklingssamtalet igår då jag fick reda på att jag ligger på högre betyg än jag trodde i 3, 4 ämnen. Det trodde jag inte.
Efter varje prov tror jag att det har gått skit, för att sen få tillbaka dem och se att det gick bra.
Jag tror aldrig att jag klarar något, ta spelningen till exempel. Peter vill att jag ska spela på elevafton, jag tror att han skämtar. Han säger att det låter vackert, jag börjar leta efter dolda kameror (eller nästan iaf.).
 Och nu sist. Jag var och skulle prata med Kina idag om sommarjobb, och tror nästan att hon ska säga att "Nej, vi vill inte ha dig här i sommar." när hon i själva verket plockar fram block och penna och säger "Vilken dag kan du börja?" Inte nog med det, hon tänker eventuellt låta mig ha frukosten själv. Jag tror inte att jag klarar det. Det tror Kina.

Vad jag vill få ut av detta inlägg? Jo, jag vill bara tacka alla som tror på mig. Vare sig det gäller kompisar som stöttar innan prov/redovisningar eller om det gäller chefer som ger mer ansvar. Det är skönt att ni tror på mig, när jag inte har kraften att göra det själv.

Jag är arg. Riktigt arg. Det började när vi satt och diskuterade gymnasiet och inriktningar. Pappa sa nästan rakt ut att jag inte kunde bli något om jag inte gick ekonomi. Tack som fan, det är redan svårt nog som det är. Han sa bland annat att "om du vill jobba som städerska hela livet, ja då behöver du inte ekonomi. Men om du vill bli någo högre måste du ha den utbildningen." Jag gick in på rummet. Läste om högskoleutbildningar i Umeå. När jag kom ut igen för att äta satt Vanessa på min plats. Du sitter på min plats, sa jag snällt. Jaha?! Nu sitter jag här. Får jag till svar. Tack som fan igen.

Senare. Mamma har pratat i telefonen fast vi äter, pappa blir irriterad. Hon komemr tillbaka och berättar var som hänt. Jag frågar en sak, eller, jag försöker fråga en sak. Pappa avbryter. "Det behöver vi inte prata om nu.. Det finns trevligare saker att prata om." Tack som fan för tredje gången på en och en halvtimme.

Jag äter. Småpratar, frågar mamma en sak om synfel. Vanessa lägger sig i, med riktigt dumma teorier. Jag avslutar diskutionen. En minut senare säger hon något om det igen. Jag säger åt henne att släppa det, pappa frågar vad det är nu då och ser sur ut. Jag är den som gör fel, as usual. Jag tar undan småbarnens tallrikar, samt min egen. Tackar för maten och ursäktar gästerna. Går in på rummet. Vill kasta någor i väggen, eller slå på något. Jag knäpper på radion. Plockar fram datorn, och börjar skriva. Som vanligt. Jag kastar inte, jag slår inte. Jag skriver. Oftast. Om jag inte skriver så gör jag inget. För jag är ju bra nu. Jag är bra nu, och jag är glad. Jag måste gå på toaletten. Jag kollar mig i spegeln, tar på mig mitt leende och går ut igen. Jag säger inte ett ord till någon, det går bra. Jag går in på mitt rum igen. Jag fryser. Jag fryser ofta nuförtiden. Det gör inget.

När jag tänker på saken är jag nog inte så arg trots allt. För ilska gör inte såhär ont.

Iband skriver man saker för att glömma. Det fungerar för mig, men en dum sak jag ofta gör är att jag glömer att radera skiten efteråt. När man hittar det så kommer allt tillbaka igen. Jävla skit.

Dagen började bra, även om jag kände mig som i ett läge mellan sömn och vakenhet. Bussen var sen, som vanligt, men jag kom i alla fall i tid till franskan. Det flöt på ganska bra, men efter andra lektionen började jag känna mig hungrig. Då hade jag både historia- och mattelektion innan lunch. [Lunch 12.10 suger!] Men men, jag fick bra besked på historian och på matten gjorde jag klart veckans planering, så det känns bra:)

Efter lunchen och idrotten hade jag spelning. Att sitta spikrak i ryggen och hålla upp flöjten är inte lätt när man är helt utmattad efter sextio minuters idrott ;) Spelningen gick tack och lov bättre än förra veckan, men helt i form är jag inte. Sen var det bara att springa till bussen, och hade jag kommit tio sekunder senare hade jag missat den. [Jag, tidsoptimist? Nej inte alls ;)] Jag hoppades ju att Elina skulle vara på bussen, men hon var sjuk. Men jag klarade mig endå ;)

Sen kommer jag hem. Det är nu det går utför.

Nä, jag kollar på lite bilder istället : )

Men för första gången på alldeles för länge är jag glad. Och du menar jag inte bara glad, utan liksom.. riktigt lycklig : ) Jag vet inte om det beror på att jag inte längre har Grey's-abstinens, eller om det är för att mormor & morfar kom hit nyss på besök [jag ska vara social, snart] . Eller om det är för att jag är klar med samhällen.. Eller om det är ngt helt annat. Men glad är jag : )



Kyssar! ♥