sandriine

Fan vad störd jag blir. Varför kan man inte umgås över gränserna? Dom finns ju inte ens på riktigt. Vem säger att jag som 16årig, studerande flicka inte skulle kunna gå ut och ta en fika med en 34årig manlig kirurg? Inte för att jag känner en sån, men bara som exempel. Jag och Therese pratade om det här. Att jag saknade en person så mycket, och då sa hon: men ring henne då! Fråga om ni inte bara kan ta en fika på stan, no big deal. Eller? Jo, för personen i fråga är vuxen. Så om vi ska träffas måste denna VUXNA person föregå med gott exempel, hela tiden, inte säga något opassande och se till så att jag sköter mig. Om jag till exempel skulle få frågan; Vad har du gjort i helgen? så kan jag inte svara att jag var på fest och sen fortsätta diskussionen. Eftersom då är min vuxna vän tvungen att tala om för mig att jag borde minsann inte ränna på fester, jag håller väl mig borta från spriten osv. Det gör mig så sur. Jag tycker att vi borde sudda ut dessa gränser, en gång för alla. Då vore det mycket enklare. Ett annat exempel: Igår fick jag ett sms av en kompis. Hennes (och även min) gamla lärare satt hemma hos henne och ungicks med kompisens mamma. Och när min kompis kom in i rummet där dom satt blev det genast tryckt stämning. Varför, det är såjävla surt med dessa gränser. Blä på dom.  [En dag ska jag kliva över dessa gränser, och jag ska göra det med stolthet.]



Kyssar! ♥