Spegel.
Jag råkar av misstag möta min spegelbild. Jag blir äcklad, av den numera ojämna, nästan genomskinliga, bleka huden i ansiktet. De torra läpparna, tröttheten som satt sina spår under ögonen. Hela ansiktet ser nästan dött ut. Utom ögonen. Ögonen, som jag en gång var stolta över, ser dimmiga ut. Tittar man noga ser man allt, all stress, ilska, sorg och besvikelse. Håret är matt och ostyrigt. Jag backar ett par steg och granskar spegelbilden som borde vara min. Huden på armarna är tunn och kall, och naglarna ovårdade. Magen och låren har blivit mycket större. Ryggen är inte lika rak som den brukar, den orkar antagligen inte längre. Vänder mig åt ett annat håll, jag vill inte se den bild jag nyss har mött. Jag undrar när jag kommer känna igen min spegelbild igen, när jag kommer bli den pigga och fräsha spegelbild jag brukade vara.
Jag börjar ge upp.
edit.
Stört att man inte kan publicera skiten när man vill.. Detta publicerade jag i typ torsdags, men idag (lördag) dyker det upp på bloggen, schkumt :S
