sandriine

Jag har nyss hittat en underbar tävling där man kan vinna ett par Steve Madden skor! [Tävla här]
Eller låt bli och håll tummarna för mig, haha : )

Jag pratar naturligtvis om Björn! Första gången i melodifestivalen var har klockren, andra gången blev jag sjukt besviken! Men nu, nu är han tillbaka :D Och jsg kan inte sluta lyssna på hans sång till Carina Berg ; )


♥

Vanessa har lagat middag till familjen. Trerätters. Efter varmrätten ställer lägger jag upp besticken på tallriken, en första ansats till att gå och lägga in det i diskmaskinen. Pappa ställer sin tallrik ovanpå min, jag jag säger lugnt med med lite ironi i rösten "Jaha, tack för att du ställer tallriken ovanpå min. Igen." Pappa vet nämligen att jag hatar när han gör så eftersom det blir mycket svårare att balansera allt om det inte ligger jämt (jobbar ni som servitris förstår ni garanterat.) Han ignorerar mig totalt och ställer soppskålen ovanpå oxå.

Jag blir arg och börjar lägga över alla bestick på den översta tallriken. Jag är inte försiktig, det skramlar. Jag skulle ha varit försiktig, det vet jag. Men jag orkar inte alltid smyga runt honom, som på tå. Han blir flygförbannad och börjar skrika och tar allt ur händerna på mig. Han lägger in allt i diskmaskinen samtidigt som han predikar om att jag måste ändra attityd, att han inte gör på mitt beteende. Jag börjar se suddigt. Jag gör mitt bästa. Alltid. Jag försöker hänga med i skolan, festar sällan och dricker aldrig. Försöker vara artig och tala med ett någorlunda vårdat språk. Hjälper till hemma och leker med lillasyster. Det hjälper inte, det hjälper tydligen inte. Jag uppfattar orden överlägsen, snobbiga och bestämma allt genom Célines hjärtskärande gråt. Céline hatar när vi bråkar. Mamma försöker påpeka att det inte var detta det handlade om, men pappa vrålar åt henen att hon inte ska lägga sig i.

Jag vill gå. Jag sitter kvar, vet att det blir värre om jag flyttar på mig. Jag stirrar på fantaflaskan som står brevid mig, pappa dricker sin espresso. Men skulle kunna ta på hatet mellan oss. Mina kinder är våta och jag kommer på mig själv med att sitta och nypa mig i armen. Så att jag ska sitta still. Det går sådär. Céline har gått från bordet för att ge gosedjuren mat. Hon tittar åt mitt håll, ser att jag är ledsen. Jag vill le åt henne, men jag kan inte. Hon frågar vad som är fel. Mamma svarar att jag är ledsen för att pappa blev arg. Hon anar inte.

Jag ber om att få gå från bordet och går upp i badrummet. Kollar mig i spegeln. Jag ser hemsk ut. Kollar på min handled som är svullen och röd efter mina nyp. Faller jag tillbaka är det ditt fel, tänker jag. Jag vill fly. Jag vet att det inte går, jag har ingenstans att ta vägen. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara av det här, jag gör verkligen mitt bästa för att han ska tycka om mig. Det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag har slut på idéer. Det spelar ingen roll hur bra betyg jag fått, eller hur mycket beröm. Det är i alla fall inte tillräckligt bra.

Nu är det sportlov, och både jag och pappa kommer vara hemma hela lovet. Hurra.


♥

Jag inbillar mig själv att jag har ganska bra självförtroende. Det har jag inte, kom jag fram till nyss.
Det hela började med utvecklingssamtalet igår då jag fick reda på att jag ligger på högre betyg än jag trodde i 3, 4 ämnen. Det trodde jag inte.
Efter varje prov tror jag att det har gått skit, för att sen få tillbaka dem och se att det gick bra.
Jag tror aldrig att jag klarar något, ta spelningen till exempel. Peter vill att jag ska spela på elevafton, jag tror att han skämtar. Han säger att det låter vackert, jag börjar leta efter dolda kameror (eller nästan iaf.).
 Och nu sist. Jag var och skulle prata med Kina idag om sommarjobb, och tror nästan att hon ska säga att "Nej, vi vill inte ha dig här i sommar." när hon i själva verket plockar fram block och penna och säger "Vilken dag kan du börja?" Inte nog med det, hon tänker eventuellt låta mig ha frukosten själv. Jag tror inte att jag klarar det. Det tror Kina.

Vad jag vill få ut av detta inlägg? Jo, jag vill bara tacka alla som tror på mig. Vare sig det gäller kompisar som stöttar innan prov/redovisningar eller om det gäller chefer som ger mer ansvar. Det är skönt att ni tror på mig, när jag inte har kraften att göra det själv.

Jag är arg. Riktigt arg. Det började när vi satt och diskuterade gymnasiet och inriktningar. Pappa sa nästan rakt ut att jag inte kunde bli något om jag inte gick ekonomi. Tack som fan, det är redan svårt nog som det är. Han sa bland annat att "om du vill jobba som städerska hela livet, ja då behöver du inte ekonomi. Men om du vill bli någo högre måste du ha den utbildningen." Jag gick in på rummet. Läste om högskoleutbildningar i Umeå. När jag kom ut igen för att äta satt Vanessa på min plats. Du sitter på min plats, sa jag snällt. Jaha?! Nu sitter jag här. Får jag till svar. Tack som fan igen.

Senare. Mamma har pratat i telefonen fast vi äter, pappa blir irriterad. Hon komemr tillbaka och berättar var som hänt. Jag frågar en sak, eller, jag försöker fråga en sak. Pappa avbryter. "Det behöver vi inte prata om nu.. Det finns trevligare saker att prata om." Tack som fan för tredje gången på en och en halvtimme.

Jag äter. Småpratar, frågar mamma en sak om synfel. Vanessa lägger sig i, med riktigt dumma teorier. Jag avslutar diskutionen. En minut senare säger hon något om det igen. Jag säger åt henne att släppa det, pappa frågar vad det är nu då och ser sur ut. Jag är den som gör fel, as usual. Jag tar undan småbarnens tallrikar, samt min egen. Tackar för maten och ursäktar gästerna. Går in på rummet. Vill kasta någor i väggen, eller slå på något. Jag knäpper på radion. Plockar fram datorn, och börjar skriva. Som vanligt. Jag kastar inte, jag slår inte. Jag skriver. Oftast. Om jag inte skriver så gör jag inget. För jag är ju bra nu. Jag är bra nu, och jag är glad. Jag måste gå på toaletten. Jag kollar mig i spegeln, tar på mig mitt leende och går ut igen. Jag säger inte ett ord till någon, det går bra. Jag går in på mitt rum igen. Jag fryser. Jag fryser ofta nuförtiden. Det gör inget.

När jag tänker på saken är jag nog inte så arg trots allt. För ilska gör inte såhär ont.