sandriine

Jag är arg. Riktigt arg. Det började när vi satt och diskuterade gymnasiet och inriktningar. Pappa sa nästan rakt ut att jag inte kunde bli något om jag inte gick ekonomi. Tack som fan, det är redan svårt nog som det är. Han sa bland annat att "om du vill jobba som städerska hela livet, ja då behöver du inte ekonomi. Men om du vill bli någo högre måste du ha den utbildningen." Jag gick in på rummet. Läste om högskoleutbildningar i Umeå. När jag kom ut igen för att äta satt Vanessa på min plats. Du sitter på min plats, sa jag snällt. Jaha?! Nu sitter jag här. Får jag till svar. Tack som fan igen.

Senare. Mamma har pratat i telefonen fast vi äter, pappa blir irriterad. Hon komemr tillbaka och berättar var som hänt. Jag frågar en sak, eller, jag försöker fråga en sak. Pappa avbryter. "Det behöver vi inte prata om nu.. Det finns trevligare saker att prata om." Tack som fan för tredje gången på en och en halvtimme.

Jag äter. Småpratar, frågar mamma en sak om synfel. Vanessa lägger sig i, med riktigt dumma teorier. Jag avslutar diskutionen. En minut senare säger hon något om det igen. Jag säger åt henne att släppa det, pappa frågar vad det är nu då och ser sur ut. Jag är den som gör fel, as usual. Jag tar undan småbarnens tallrikar, samt min egen. Tackar för maten och ursäktar gästerna. Går in på rummet. Vill kasta någor i väggen, eller slå på något. Jag knäpper på radion. Plockar fram datorn, och börjar skriva. Som vanligt. Jag kastar inte, jag slår inte. Jag skriver. Oftast. Om jag inte skriver så gör jag inget. För jag är ju bra nu. Jag är bra nu, och jag är glad. Jag måste gå på toaletten. Jag kollar mig i spegeln, tar på mig mitt leende och går ut igen. Jag säger inte ett ord till någon, det går bra. Jag går in på mitt rum igen. Jag fryser. Jag fryser ofta nuförtiden. Det gör inget.

När jag tänker på saken är jag nog inte så arg trots allt. För ilska gör inte såhär ont.

---

Det suger att jag inte har trådlöst, vilket är anledningen att jag inte kunde lägga upp detta på bloggen direkt.

Kyssar♥