sandriine

Vanessa har lagat middag till familjen. Trerätters. Efter varmrätten ställer lägger jag upp besticken på tallriken, en första ansats till att gå och lägga in det i diskmaskinen. Pappa ställer sin tallrik ovanpå min, jag jag säger lugnt med med lite ironi i rösten "Jaha, tack för att du ställer tallriken ovanpå min. Igen." Pappa vet nämligen att jag hatar när han gör så eftersom det blir mycket svårare att balansera allt om det inte ligger jämt (jobbar ni som servitris förstår ni garanterat.) Han ignorerar mig totalt och ställer soppskålen ovanpå oxå.

Jag blir arg och börjar lägga över alla bestick på den översta tallriken. Jag är inte försiktig, det skramlar. Jag skulle ha varit försiktig, det vet jag. Men jag orkar inte alltid smyga runt honom, som på tå. Han blir flygförbannad och börjar skrika och tar allt ur händerna på mig. Han lägger in allt i diskmaskinen samtidigt som han predikar om att jag måste ändra attityd, att han inte gör på mitt beteende. Jag börjar se suddigt. Jag gör mitt bästa. Alltid. Jag försöker hänga med i skolan, festar sällan och dricker aldrig. Försöker vara artig och tala med ett någorlunda vårdat språk. Hjälper till hemma och leker med lillasyster. Det hjälper inte, det hjälper tydligen inte. Jag uppfattar orden överlägsen, snobbiga och bestämma allt genom Célines hjärtskärande gråt. Céline hatar när vi bråkar. Mamma försöker påpeka att det inte var detta det handlade om, men pappa vrålar åt henen att hon inte ska lägga sig i.

Jag vill gå. Jag sitter kvar, vet att det blir värre om jag flyttar på mig. Jag stirrar på fantaflaskan som står brevid mig, pappa dricker sin espresso. Men skulle kunna ta på hatet mellan oss. Mina kinder är våta och jag kommer på mig själv med att sitta och nypa mig i armen. Så att jag ska sitta still. Det går sådär. Céline har gått från bordet för att ge gosedjuren mat. Hon tittar åt mitt håll, ser att jag är ledsen. Jag vill le åt henne, men jag kan inte. Hon frågar vad som är fel. Mamma svarar att jag är ledsen för att pappa blev arg. Hon anar inte.

Jag ber om att få gå från bordet och går upp i badrummet. Kollar mig i spegeln. Jag ser hemsk ut. Kollar på min handled som är svullen och röd efter mina nyp. Faller jag tillbaka är det ditt fel, tänker jag. Jag vill fly. Jag vet att det inte går, jag har ingenstans att ta vägen. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska klara av det här, jag gör verkligen mitt bästa för att han ska tycka om mig. Det går inte så bra. Jag vet inte vad jag ska göra längre, jag har slut på idéer. Det spelar ingen roll hur bra betyg jag fått, eller hur mycket beröm. Det är i alla fall inte tillräckligt bra.

Nu är det sportlov, och både jag och pappa kommer vara hemma hela lovet. Hurra.


♥